Så där ja, nu har man överlevt en träningshelg till.

Denna gången va det för Bent Branderup i Kungälv.

 Då mina förhoppningar med helgen va att åtminstone komma hem med livet i behåll så har jag lyckats.

 Jag och Maja har dock något gemensamt (och nu menar jag inte den något utbuktande magen) nämligen....NERVER!!!!  

Bilden är från Bent-kursen med Maja 2009. Om någon insatt undrar över Bents klädsel så va den nödvändig då detta kort togs av Sopemadingen. Det va minus 18 på möran när vi åkte hemifrån då...Nu i år va det ju enna tropikerna med bara 2 minus! Min nya overall gör ju susen oxå - utan den hade jag inte överlevt den senaste månaden...OM NÅGON UNDRAR VARFÖR KORTET ÄR SUDDIGT SÅ ÄR DET INTE FOTOGRAFENS FEL...DET HANDLAR OM SPÄNNING I LUFTEN...DVS NERVER!

 Nerver är bra att ha för annars hade man inte alls kunnat röra sig...men Majas nerver blir ju liksom lite lätt överambitiösa, för å inte prata på mina nerver.

 I ärlighetens namn minns jag inte så mycket av första passet förutom att det kändes som om jag satt på en livs levande Duracell-kanin med några undantagna sekunder då jag förnimmde att jag satt på en vulkan-som skulle få ett utbrott om jag inte täckte upp med hela rava....

 Detta resulterade i att jag inför första passet nästa dag smidde en plan som hette framridning  

 Hade dock inte tänkt rida fram så länge men det va nog nästan 40 minuter...

Min plan lyckade nog tack vare detta och Maja gick från Duracell-kanin till Drottning och jag gick från Nervvrak till en något mindre otymplig ryggsäck.

 Bent såg nöjd ut med vårt framsteg och spretade glatt med mustachen.

Min drottning....

Inför sista passet idag så hade jag förhoppning att batterierna skulle börja ladda ur lite lagom och det gjorde de nog.....särskilt på MIG  

 Maja lade dessutom till en egen show som jag inte betalt biljett till, vilket jag först tyckte var oerhört pinsamt, då jag fick tämligen svårt att få henne att utföra det vi EGENTLIGEN skulle göra. Bent såg förvånansvärt förtjust ut ändå och sa väldigt fina ord om Majas potential och fallenhet för skolor som terre a terre och skolgalopp. Man blir ju dömallig när man får höra sånt om sin Gulle-pålla      

 Men det är mången blod,svett och tårar innan vi är ens i närheten av att göra dylika krumsprång under kontrollerade former, om nu Maja någonsin får sån hyfs på mig så jag kan utföra dylika ting.

 Jag gapade upp mig det sista och kröp till korset med att jag tagit galoppen ur trampet på Maja. Kännde att det va lika bra å va ärlig-så en inte sitter å filar på fel bräda hemma.

 Det ville han se (innan han trodde det antagligen  ) så det gjordes tappra försök -men jag kännde faktiskt att det inte fanns så mycket soppa kvar i fordonet/alt och + förararen-så det stannade vid tramp och framåt nedåt i trav igen. Inget galoppande idag alltså.

 I trampet ska man ska ju bara sitta still och andas med hästen och bara ge små hjälper i rätt tid (förstås...) så sköter ju liksom den jobbet, men det funkar liksom inte alls så efter att kroppen och hjärnan slutat synca...nåja, jag va betrodd å fortsätta experimentera med det hemma i alla fall, vilket ändå kändes kul.

Då min utbildningsstart till Instruktör i Integrerad Ridkonst  är framflyttad till April, så får jag försöka underhålla mitt muskelminne så gott jag kan så ny

träningsdrabbning och nervprövning blir den 31 Januari. Då ska jag och Maja iväg till Vara för att rida för Birgitta Järnåker. Hoppas Maja lämnar sitt alter ego Duracell hemma då!

På Återhörsel!

Eiram-som är VÄLDIGT trött och glad