Så där ja, nu var man hemma igen efter en otroligt lärorik utbildningsvecka i Integrerad Ridkonst på Johannesberg (som ligger 45 mil bort, ungefär mellan Gottröra och Rimbo utanför Stockholm.)

 Denhär gången åkte vi utan resesällskap upp,  men på hemvägen fick vi trevligt sällskap av Danska M med sin goa PRE-valack Mario, som passade på att mellanlanda hemma på Gårn över natten innan fortsatt avresa mot Danmark. Tanken är att detta skall bli tradition, då det kan vara skönt för Mario med matte att mellanlanda när de ska åka låda så långt. Och jag tycker ju alltid det är kul med lite påhälsning av folk å fä!

FÖLJANDE TEXT KAN VERKA STÖTANDE. KÄNSLIGA LÄSARE VARNAS! 

Resandet gick i stort bra förutom en lasbilschaufför på hemvägen som missuppfattat det hela och trodde han satt i en F1-bil....han fick nämligen för sig att göra en omkörning av mig (som låg i en hastighet av 80km/h) i uppförsbacke med dolt krön på den smalare delen av E20, utan mitträcke och med mötande trafik som dök upp när lastbilen passerade krönet...jag kom på mig själv med att hålla ena handen för ögonen (spretade dock med fingrarna lite...) och insåg att nu smäller det, nu smäller det...de mötande bilarna lyste rött i mörkret och kastade sig så långt ner mot diket de vågade...det hade de aldrig hunnit det om de hade mötts på krönet....jag fick ju oxå bromsa kraftigt och köra åt sidan för å inte bli av med kofångarn när den ursäkta utrycket...JÄVLA IDIOTJÄVELN gjorde allt för å preja mig av vägen och när jag hämtat mig så var jag nästan stillastående ute på vägrenen.  Så nära å bevittna en frontalolycka live har jag aldrig varit...Lastbilschaufförshelvetet med fordon gick inte å jaga ikapp eftersom jag inte ville utsätta min kära pålle för mer oförnuft denna kväll i alla fall. Det var nog tur för min hälsa att jag hade Pållelåddan bakom.....      

VÄL HEMKOMMEN TROTS ALLT

Jag är ganska trött nu egentligen, men det känns ändå som man fortfarande går på nåt märkligt högvarv! Man har matats med information från morgon till kväll men man blir på nåt vis bara mer hungrig! Jag är otroligt glad att jag hoppade på denna utbildning och det ska bli oerhört spännande vad framtiden har att erbjuda!

Denna gång hade jag med mig Sixpack och han skötte sig så bra så jag var så stolt över honom.   Vet ju inte riktigt hur han tyckte jag skötte mig, men jag tycker det verkar som om han uppskattade vår lilla utflykt.

 Men det skar i hjärtat att lämna Maja hemma ensam...usch va hemskt...trots att kär Gubbe tog hand om henne (och de andra djuren) och jag visste att jag va trygg med det, så kändes det mer jävligt (för mig) än jag trodde det skulle göra.

 Dessutom gnäggade inte Maja åt mig när jag kom hem ens...men när jag gick in till henne och kramade henne så kändes det som om hon blev aldeles mjuk och nästan liksom flöt in i armarna på mig. Hade hon vägt 500kilo mindre så hade hon fått sitta i mitt knä i min soffa och bara gosat hela kvällen, Men nu råkar hon ha de där 500kilona extra som gör att vår föråldrade soffa inte pallar det...och inte mitt knä heller för den delen!

 Nä nu får jag sluta sitta framför dumburken för idag, här ska praktiseras kunskap...nåja Maja å jag tar nog en njutbar skogstur med såndäringa kvalitetstid...bara hon och jag  

På Återhörsel

Eiram-trött å glad och ventilerad!